HIV/AIDS
Nu slog det mig en tanke åt de människor som har HIV/Aids, tänk att leva med att man ska dö. Att veta att sina sista dagar räknas. I Västervik till exemel är HIV/Aids ganska ovanligt precis som i resten av Sverige, men eftersom allt fler människor struntar i att skydda sig sprids viruset vidare till allt fler och fler. Det kommer göra att om en person får HIV i till exempel Västervik utan att den vet om det och fortsätter att ha oskyddad sex så blir allt fler smittade. Då skulle det inte dröja lång tid förrän många är smittade. Två personer som jag känner var oroliga för att de har fått ett HIV virus, men som tur var var inte det sant!
Forskarna håller ju på med bromsmediciner, men det gör ju inte att viruset försvinner. Jag undrar hur lång tid det kommer ta tills det uppfinns ettt botemedel som tar bort viruset helt. Säkert inte förrän om 30 år eller något, då kanske det redan har blivit allt vanligare i Sverige och många människor redan dött.
Skydda er, både för andra och för er egna skull!
Vi måste tänka mer på framtiden.
Träning - tankar
Jag har alltid varit en person som tränat, när jag var liten var jag väldigt tanig eller hur man ska kalla det. Men när jag började träna gymnastik när jag var runt 10 år så fick jag mer muskler, var tvungen att äta mer än vad jag gjorde förut och jag kommer ihåg att jag ofta hatade det. Nu, idag förstår jag att jag aldrig skulle kunnat blivit så bra som jag var utan dessa muskler som jag många gånger hatade. Framförallt lårmusklerna, som aldrig tycks försvinna. Mina ben var perfekta när jag var liten, men nu? Usch hatar dom. Men jag skulle aldrig kunna sluta träna bara för att jag inte gillar mina lår - allting som träning medför är inte alltid bra.
Jag har varit gymnast sedan jag var runt 10 år, men jag förstår ändå inte varför jag fick dom där smala benen som alla andra tjejerna fick? Kanske för att jag har väldigt lätt att bygga upp muskler? Jag vet faktiskt inte. Nu har jag benhinneinflammation, som jag troligtvis fått för att jag tränat för mycket.
Jag tävlade även en massa. Men när jag nästan vunnit alla tävlingar i flera år så tröttnade jag. Tröttnade på att aldrig lära mig något nytt, tröttnade på att bli tröttare och tröttare efter varje träning, och framförallt alla skador som plötsigt började dyka upp. Nu kan man inte säga att jag är gammal, 16 år är väl ingenting. Men min kropp sa ifrån, men misstaget jag gjorde var att inte lyssna på den. Det var då jag fick dessa inflammationer som jag haft nu i ett år, går nog inte över förrän jag slutar träna helt, men träning har jag levt med under min uppväxt och den är en del av mig. Jag har bestämt att jag får leva med inflammationerna tills jag bestämmer mig för att sluta helt, vilket kanske blir i slutet av gymnasiet. Det jobbiga då kommer bli att inte kunna äta samma mängd mat som jag gör nu. Det kommer bli otroligt jobbigt.. men på något sätt ska det väl gå.
Nu lever jag i nuet, tar dagarna som de kommer och lyssnar på min kropp, för jag var nära på att bränna ut mig, men det kommer aldrig att hända igen! Man lär sig av sina misstag - i allafall av det här misstaget.
Jag har varit gymnast sedan jag var runt 10 år, men jag förstår ändå inte varför jag fick dom där smala benen som alla andra tjejerna fick? Kanske för att jag har väldigt lätt att bygga upp muskler? Jag vet faktiskt inte. Nu har jag benhinneinflammation, som jag troligtvis fått för att jag tränat för mycket.
Jag tävlade även en massa. Men när jag nästan vunnit alla tävlingar i flera år så tröttnade jag. Tröttnade på att aldrig lära mig något nytt, tröttnade på att bli tröttare och tröttare efter varje träning, och framförallt alla skador som plötsigt började dyka upp. Nu kan man inte säga att jag är gammal, 16 år är väl ingenting. Men min kropp sa ifrån, men misstaget jag gjorde var att inte lyssna på den. Det var då jag fick dessa inflammationer som jag haft nu i ett år, går nog inte över förrän jag slutar träna helt, men träning har jag levt med under min uppväxt och den är en del av mig. Jag har bestämt att jag får leva med inflammationerna tills jag bestämmer mig för att sluta helt, vilket kanske blir i slutet av gymnasiet. Det jobbiga då kommer bli att inte kunna äta samma mängd mat som jag gör nu. Det kommer bli otroligt jobbigt.. men på något sätt ska det väl gå.
Nu lever jag i nuet, tar dagarna som de kommer och lyssnar på min kropp, för jag var nära på att bränna ut mig, men det kommer aldrig att hända igen! Man lär sig av sina misstag - i allafall av det här misstaget.
Som min andra syster
Tänkte berätta om min underbara bästa vän, Rebecka. Jag träffade henne när jag gick i ettan när jag bodde hos min pappa i Ulricehamn. Jag bodde dock bara där i ett år eftersom jag saknade min kära mor för mycket.
Men vi slutade inte träffa varandra för det, jag åkte upp till min pappa nästan varje helg och hennes kusiner bor dessutom här i lilla Västervik. På något sätt känns det som att vi var menade för varandra, någon eller något såg till att vi träffades.
Jag vet inte hur jag skulle varit den personen jag är idag utan dig. Jag kommer ihåg hur vi satt och planerade våra framtidsdrömmar, och vissa av dom håller fortfarande i sig. Ni vill inte veta alla våra planeringar, men jag är säker på att dom kommer bli verklighet. Vänta bara - tills vi har tagit studenten, för då... då ska vi ut i världen älskling. <3
Tankar
Tänkte berätta lite om bilden nedan. Värt att läsa.
Det var otroligt jobbigt när alla barn kom i sina söta klänningar som var helt smutsiga och söndriga, när dom tog oss i händerna, gav oss blickar som att du har köpt fulla påsar med märkeskläder men kan ine ge oss några kronor. När den stora flickan med sina förstora flipflopp gick där med sin lillasyster i handen. Inga indier brydde sig om barnen eller gav dom några kärleksfulla blickar utan bara vi turister, inte så konstigt heller med tanke på att vi lever så otroligt olika liv. Där går dagen ut på att överleva, att hitta något att äta. Vad går dagen ut på för mig egentligen? Att hitta något som jag inte hatar att äta. Tänk att världen kan vara så orättvis, vi lever ju ändå på samma planet men livsmiljön ser ändå så olika ut.
Eller när jag hade köpt choklad en gång, det glömmer jag aldrig. Jag hade lagt den i en genomskinlig påse fullt med lite andra saker, vi gick genom deras by som luktade sopor och hundar sprang omkring överallt, barnen hade en ihoplimmad trasig boll som dom byggt med hjälp av soppor. Ett av barnen skrek "chokolaaade" och sprang efter oss och rev i min påse, för en lite chokladbit i mina ögon. Killen var kanske 14 år men ändå helt galen.
Jag har även ett starkt minne av när jag gav den äldsta flickan på bilden under en kokosnöt, hon log med ett leende som kom direkt från hjärtat, att något så litet kan vara så värdefullt i hennes ögon. Det ställde mig en tankeställare, behöver jag verkligen en plasma tv, en mac book, eller en systemkamera? Istället för att njuta av det jag har som dessa barn aldrig ens kommer få se en glimt av. Jag ville så gärna ta med barnen hem till Sverige och visa hur det är att leva hos oss, rinnande vatten, mat som inte råttor äter och framförallt ett tryggt hem att leva i.
Flickan gav mig varma leenden varje gång jag gick igenom henns by som ett tack för den kokosnöt hon fick, och det var det minsta jag kunde göra för henne. Jag hoppas hon mår bra idag och jag vet att jag någon gång i mitt liv kommer åkta tillbaka till Indien, till Goa där du växte upp.
Det var otroligt jobbigt när alla barn kom i sina söta klänningar som var helt smutsiga och söndriga, när dom tog oss i händerna, gav oss blickar som att du har köpt fulla påsar med märkeskläder men kan ine ge oss några kronor. När den stora flickan med sina förstora flipflopp gick där med sin lillasyster i handen. Inga indier brydde sig om barnen eller gav dom några kärleksfulla blickar utan bara vi turister, inte så konstigt heller med tanke på att vi lever så otroligt olika liv. Där går dagen ut på att överleva, att hitta något att äta. Vad går dagen ut på för mig egentligen? Att hitta något som jag inte hatar att äta. Tänk att världen kan vara så orättvis, vi lever ju ändå på samma planet men livsmiljön ser ändå så olika ut.
Eller när jag hade köpt choklad en gång, det glömmer jag aldrig. Jag hade lagt den i en genomskinlig påse fullt med lite andra saker, vi gick genom deras by som luktade sopor och hundar sprang omkring överallt, barnen hade en ihoplimmad trasig boll som dom byggt med hjälp av soppor. Ett av barnen skrek "chokolaaade" och sprang efter oss och rev i min påse, för en lite chokladbit i mina ögon. Killen var kanske 14 år men ändå helt galen.
Jag har även ett starkt minne av när jag gav den äldsta flickan på bilden under en kokosnöt, hon log med ett leende som kom direkt från hjärtat, att något så litet kan vara så värdefullt i hennes ögon. Det ställde mig en tankeställare, behöver jag verkligen en plasma tv, en mac book, eller en systemkamera? Istället för att njuta av det jag har som dessa barn aldrig ens kommer få se en glimt av. Jag ville så gärna ta med barnen hem till Sverige och visa hur det är att leva hos oss, rinnande vatten, mat som inte råttor äter och framförallt ett tryggt hem att leva i.
Flickan gav mig varma leenden varje gång jag gick igenom henns by som ett tack för den kokosnöt hon fick, och det var det minsta jag kunde göra för henne. Jag hoppas hon mår bra idag och jag vet att jag någon gång i mitt liv kommer åkta tillbaka till Indien, till Goa där du växte upp.
