Tankar
Tänkte berätta lite om bilden nedan. Värt att läsa.
Det var otroligt jobbigt när alla barn kom i sina söta klänningar som var helt smutsiga och söndriga, när dom tog oss i händerna, gav oss blickar som att du har köpt fulla påsar med märkeskläder men kan ine ge oss några kronor. När den stora flickan med sina förstora flipflopp gick där med sin lillasyster i handen. Inga indier brydde sig om barnen eller gav dom några kärleksfulla blickar utan bara vi turister, inte så konstigt heller med tanke på att vi lever så otroligt olika liv. Där går dagen ut på att överleva, att hitta något att äta. Vad går dagen ut på för mig egentligen? Att hitta något som jag inte hatar att äta. Tänk att världen kan vara så orättvis, vi lever ju ändå på samma planet men livsmiljön ser ändå så olika ut.
Eller när jag hade köpt choklad en gång, det glömmer jag aldrig. Jag hade lagt den i en genomskinlig påse fullt med lite andra saker, vi gick genom deras by som luktade sopor och hundar sprang omkring överallt, barnen hade en ihoplimmad trasig boll som dom byggt med hjälp av soppor. Ett av barnen skrek "chokolaaade" och sprang efter oss och rev i min påse, för en lite chokladbit i mina ögon. Killen var kanske 14 år men ändå helt galen.
Jag har även ett starkt minne av när jag gav den äldsta flickan på bilden under en kokosnöt, hon log med ett leende som kom direkt från hjärtat, att något så litet kan vara så värdefullt i hennes ögon. Det ställde mig en tankeställare, behöver jag verkligen en plasma tv, en mac book, eller en systemkamera? Istället för att njuta av det jag har som dessa barn aldrig ens kommer få se en glimt av. Jag ville så gärna ta med barnen hem till Sverige och visa hur det är att leva hos oss, rinnande vatten, mat som inte råttor äter och framförallt ett tryggt hem att leva i.
Flickan gav mig varma leenden varje gång jag gick igenom henns by som ett tack för den kokosnöt hon fick, och det var det minsta jag kunde göra för henne. Jag hoppas hon mår bra idag och jag vet att jag någon gång i mitt liv kommer åkta tillbaka till Indien, till Goa där du växte upp.
Det var otroligt jobbigt när alla barn kom i sina söta klänningar som var helt smutsiga och söndriga, när dom tog oss i händerna, gav oss blickar som att du har köpt fulla påsar med märkeskläder men kan ine ge oss några kronor. När den stora flickan med sina förstora flipflopp gick där med sin lillasyster i handen. Inga indier brydde sig om barnen eller gav dom några kärleksfulla blickar utan bara vi turister, inte så konstigt heller med tanke på att vi lever så otroligt olika liv. Där går dagen ut på att överleva, att hitta något att äta. Vad går dagen ut på för mig egentligen? Att hitta något som jag inte hatar att äta. Tänk att världen kan vara så orättvis, vi lever ju ändå på samma planet men livsmiljön ser ändå så olika ut.
Eller när jag hade köpt choklad en gång, det glömmer jag aldrig. Jag hade lagt den i en genomskinlig påse fullt med lite andra saker, vi gick genom deras by som luktade sopor och hundar sprang omkring överallt, barnen hade en ihoplimmad trasig boll som dom byggt med hjälp av soppor. Ett av barnen skrek "chokolaaade" och sprang efter oss och rev i min påse, för en lite chokladbit i mina ögon. Killen var kanske 14 år men ändå helt galen.
Jag har även ett starkt minne av när jag gav den äldsta flickan på bilden under en kokosnöt, hon log med ett leende som kom direkt från hjärtat, att något så litet kan vara så värdefullt i hennes ögon. Det ställde mig en tankeställare, behöver jag verkligen en plasma tv, en mac book, eller en systemkamera? Istället för att njuta av det jag har som dessa barn aldrig ens kommer få se en glimt av. Jag ville så gärna ta med barnen hem till Sverige och visa hur det är att leva hos oss, rinnande vatten, mat som inte råttor äter och framförallt ett tryggt hem att leva i.
Flickan gav mig varma leenden varje gång jag gick igenom henns by som ett tack för den kokosnöt hon fick, och det var det minsta jag kunde göra för henne. Jag hoppas hon mår bra idag och jag vet att jag någon gång i mitt liv kommer åkta tillbaka till Indien, till Goa där du växte upp.
Kommentarer
Trackback
